Vänskap

Kompisar har man ju en del men vännerna är väldigt få... så är det i alla fall för mig. Finns väldigt få människor som står mig riktigt nära.... därför är jag väldigt mån om att ha kvar dem jag har. Sätter ett väldigt stort värde i dem personer jag valt att ta till mig. Jag tror inte riktigt att jag har varit tillräckligt bra på att förklara hur mycket min vänner betyder för mig, vilken viktig del i mitt liv dem har eller vilket tomrum dem lämnar efter sig om dem försvinner ifrån mig...

Ska bli bättre på det.... om det inte är för sent...

Israel erkänner organstöld

Kommer ni ihåg artikeln i Aftonbladet den 17 Augusti 2009 som tog upp misstankar om att Israel tagit organ från palestinier efter att dem dödats? Organen togs utan att familjerna givit tillåtelse till det. Kommer ni ihåg reaktionerna på den artikeln? Anklagelserna beskrevs som orealistiska och antisemitiska. Det gick så långt att israeliska politiker krävde att Sveriges regering skulle fördöma artikeln och internationellt be om ursäkt.

Nu har Israel erkänt att det här stämmer... den ända slutsatsen jag kan dra av allt det här är att man inte får ge konstruktiv kritik till Israel utan att anses vara antisemit. Även när Israel gör fel så får man inte anse och uttala att Israel gör fel.

Det finns folk som kallar Israel för "Mellanösterns ända demokrati" vilket är felaktigt på flera punkter.. för det första finns det demokratiska länder i mellanöstern och för det andra kan inte en ockupationsmakt ses som en demokratisk stat. Men nu har Israel återigen visat hur stort värde man lägger i de mest grundläggande demokratiska värderingar nämligen varje människas lika värde och allas rätt till att yttra sina åsikter och kritisera och granska markhavare.

Att Israel har dödat och stuligt organ förvånar inte mig det minsta... tvärtom, det här beskräfftar min bild av Israel och Israels tillvägagångsätt... men det som oroar mig är vad som händer i Sveriges media varje gång Israel får kritik.

Tilläggas ska väl också att det inte är så att Israel skamset erkänner det här och ber om ursäkt, det är snarare information som läckt ut. I den ganska tysta debatt som skapats efter erkännandet säger Israelvänner att "de stulna organen räddade liv på israeliska medborgare" detta är ju bara ännu ett bevis på att man gör skillnad på folk och folk...

Känns bra att en av tusen dolda sanningar om Israel kommer fram i alla fall. Men snälla... nästa gång Israel från kritik, kom inte med anklagelser om att folk hatar judar för det är inte så. Den religiösa grupp som i dagsläget är mest hatad i västvärlden är muslimer, inte judar. Visst finns antisemitism kvar till viss del men inte hos majoriteten av oss som väljer att se Israel för det det är... en blodtörstig ockupationsmakt som i över 60 tagit mark och oskyldiga människors liv.

Kan någon snälla förklara?!

Vad är det som händer? Obama har fått Nobels fredspris... bara genom att inte kriga har jag gjort mer för världsfreden än Obama... så jag är alltså mer förtjänt av fredspriset än vad han är.

Och inte nog med det, det är ju som ni alla säkert vet ett stormöte om den globala uppvärmningen i Danmark för tillfället... EU och USA har fräckheten att kräva att U-länderna drar ner på sina utsläpp... vilket innebär att dem måste dra ner på sin tillverkning... vilket i sin tur innebär att dem måste dra ner på sin konsumtion... dem konsumerar knappt så att dem överlever... kolla USA och EU länderna!

Världen känns så upp och ner ibland...

Många saker lider den här världen brist på men idioti är ju inte en av dem sakerna... det är helt klart det! Fan va trött jag bli!

Jag var bara tvungen att säga det... tack för mig!

Så häftigt!

Den 14 Juli 1987 kom en höggravid 19 årig kvinna in på Södersjukhuset redo att föda. Förlossningen blev ganska dramatisk då hon fick beskedet att man var tvungen att göra ett akut kejsarsnitt.

Förlossningen gick bra men flickan som föddes var sjuk och svävade mellan liv och död en tid framöver.

Kvinnan var min mamma och den sjuka flickan var jag. Som ni ser gick det hela vägen till slut. Sju år senare började jag skolan... jag gick hela min grundskoleutbildning i samma skola. Skola heter Mariaskolan och ligger på söder. Det blev väl ingen succé direkt.... jag vantrivdes. Det skolan gjorde inget vidare arbete när det kom till att lära mig att läsa eller stava, men däremot lärde dem mig att det inte var någon ide att tro på sig själv. Mariaskolan gjorde mig till expert på självhat och jag blev riktigt duktig på att trycka ner mig själv.

Sen slutade jag nian och jag var fri från någonting jag såg som helvetet på jorden. Nu skulle allt bli bra... bara jag slapp gå in i den där byggnaden igen, bara jag slapp se alla lärare och elever därifrån så skulle allt bli bra... trodde jag.

Jag under de resterande åren fram till idag har jag mött så otroligt många underbara människor som försökt få mig att tro på mig själv, jag har också mött människor som motarbetat mitt arbete med att bygga upp ett självförtroende igen...

Jag har inte varit lätt att ha att göra med alla gånger, speciellt inte för dem som faktiskt har älskat mig. Hel omedvetet har jag sårat människor som brytt sig för att jag inte trott dem.

Sommaren 2007 träffade jag av en slump en gammal bekant jag inte hade sätt på nästan ett år. Vi började prata och satte oss på en kebab resturangt på söder. Allt klickade mellan oss... trotts att jag redan hade haft långvariga förhållande förrut hade jag aldrig träffat en människa jag  kunde prata med på det sätt jag kunde prata med den här killen. Han heter Mio och han fick mig att leva mer än jag någonsin gjort förrut. Vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på, men vi visste att det var helt rätt.

Vi fick hela Slussen att dansa sommarnatt efter sommarnatt. Vi var helt oslagbara tillsammans.

Så mycket kärlek hade aldrig kännt för eller från en människa förr.

Vi har haft toppar och dalar men vi har aldrig slutat älskat varandra. Jag kan fortfarande känna ett rus i hela min kropp när han ler mot mig.

Kan fortfarande komma på mig själv ligga i hans famn med världens största leende på läpparna och veta att det är här och ingen annanstans jag hör hemma.

Den 23 Novemer 2009 kom en höggravid 22 årig kvinna in på Södersjukhuset redo att föda. Förlossningen gick bra och kl. 05.32 kom det ut en frisk liten flicka.

Kvinnan var jag och flickan heter Lumina och är den mest underbara människa jag någon mött. Min och Mios lycka går inte att beskriva. Kärleken är så mycket starkare än något annat jag upplevt eller ens kunnat föreställa mig.

Anledningen till jag väljer att öppna mig så här pass mycket i en min blogg är att jag trodde så länge att det här inte var möjligt. Flickan som var helt övertygad att hon aldrig skulle få uppleva kärlek och lycka sitter nu med en 9 dagar gammal dotter och är helt fylld av både kärlek och lycka.

Allt det jag har gått igenom i mitt liv som varit jobbigt (jag kommer givetvis aldrig bertätta allt i en blogg) skulle jag vara beredd att gå igenom 1000 gånger igen för henne.

Jag känner just nu ingen ilska över det som har hänt i mitt liv, jag är så tacksam att jag kom hit och att jag varje kväll får pussa mig flicka godnatt.