Så häftigt!

Den 14 Juli 1987 kom en höggravid 19 årig kvinna in på Södersjukhuset redo att föda. Förlossningen blev ganska dramatisk då hon fick beskedet att man var tvungen att göra ett akut kejsarsnitt.

Förlossningen gick bra men flickan som föddes var sjuk och svävade mellan liv och död en tid framöver.

Kvinnan var min mamma och den sjuka flickan var jag. Som ni ser gick det hela vägen till slut. Sju år senare började jag skolan... jag gick hela min grundskoleutbildning i samma skola. Skola heter Mariaskolan och ligger på söder. Det blev väl ingen succé direkt.... jag vantrivdes. Det skolan gjorde inget vidare arbete när det kom till att lära mig att läsa eller stava, men däremot lärde dem mig att det inte var någon ide att tro på sig själv. Mariaskolan gjorde mig till expert på självhat och jag blev riktigt duktig på att trycka ner mig själv.

Sen slutade jag nian och jag var fri från någonting jag såg som helvetet på jorden. Nu skulle allt bli bra... bara jag slapp gå in i den där byggnaden igen, bara jag slapp se alla lärare och elever därifrån så skulle allt bli bra... trodde jag.

Jag under de resterande åren fram till idag har jag mött så otroligt många underbara människor som försökt få mig att tro på mig själv, jag har också mött människor som motarbetat mitt arbete med att bygga upp ett självförtroende igen...

Jag har inte varit lätt att ha att göra med alla gånger, speciellt inte för dem som faktiskt har älskat mig. Hel omedvetet har jag sårat människor som brytt sig för att jag inte trott dem.

Sommaren 2007 träffade jag av en slump en gammal bekant jag inte hade sätt på nästan ett år. Vi började prata och satte oss på en kebab resturangt på söder. Allt klickade mellan oss... trotts att jag redan hade haft långvariga förhållande förrut hade jag aldrig träffat en människa jag  kunde prata med på det sätt jag kunde prata med den här killen. Han heter Mio och han fick mig att leva mer än jag någonsin gjort förrut. Vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på, men vi visste att det var helt rätt.

Vi fick hela Slussen att dansa sommarnatt efter sommarnatt. Vi var helt oslagbara tillsammans.

Så mycket kärlek hade aldrig kännt för eller från en människa förr.

Vi har haft toppar och dalar men vi har aldrig slutat älskat varandra. Jag kan fortfarande känna ett rus i hela min kropp när han ler mot mig.

Kan fortfarande komma på mig själv ligga i hans famn med världens största leende på läpparna och veta att det är här och ingen annanstans jag hör hemma.

Den 23 Novemer 2009 kom en höggravid 22 årig kvinna in på Södersjukhuset redo att föda. Förlossningen gick bra och kl. 05.32 kom det ut en frisk liten flicka.

Kvinnan var jag och flickan heter Lumina och är den mest underbara människa jag någon mött. Min och Mios lycka går inte att beskriva. Kärleken är så mycket starkare än något annat jag upplevt eller ens kunnat föreställa mig.

Anledningen till jag väljer att öppna mig så här pass mycket i en min blogg är att jag trodde så länge att det här inte var möjligt. Flickan som var helt övertygad att hon aldrig skulle få uppleva kärlek och lycka sitter nu med en 9 dagar gammal dotter och är helt fylld av både kärlek och lycka.

Allt det jag har gått igenom i mitt liv som varit jobbigt (jag kommer givetvis aldrig bertätta allt i en blogg) skulle jag vara beredd att gå igenom 1000 gånger igen för henne.

Jag känner just nu ingen ilska över det som har hänt i mitt liv, jag är så tacksam att jag kom hit och att jag varje kväll får pussa mig flicka godnatt.