Dags att bli arg!

Jag tänkte berätta lite om ett problem jag har. Vet inte om det är någon av er läsare som känner igen sig. Men det handlar om att bli ledsen när man borde bli arg.

Det kanske inte låter som ett speciellt stort problem men det är det faktiskt.

Jag kan bli jättearg och dela ut världens utskällning till en person som beter sig illa mot andra, som behandlar andra orättvist eller gör helt utflippade uttalanden som inte är okej nånstans. Då blir jag arg...

Men när någon behandlar mig orättvist, säger saker som sårar mig... då blir jag ledsen.

Speciellt när det är människor jag älskar. Jag kan ha extremt mycket överseende och komma på hundratals ursäkter för personens beteende om det bara är mig hon/han skadar.

Ibland vill jag bli arg och skälla ut en person jag tycker mycket om men istället bryter jag ihop.

Varför?

För att rädslan är för stor. Rädslan att be någon man älskar dra åt helvete och få svaret

"okej, hej då Carolina"

Är det så pass illa att jag tvivlar på att någon kan älska mig tillräkligt mycket för att stanna kvar... att någon skulle finnas där även när jag inte är mjuk, snäll och försående...

Kanske är dags att bli arg och se vad som händer?